Första stycket

Låter lovande det där sista. Många zombier? :D

Mitt första stycke är egentligen skittråkigt, så jag borde nog fundera på att lägga det kapitlet långt senare i boken, det har ändå ytterst lite med själva narrativet att göra.

Ända sedan jag kunnat tänka (och då menar jag inte sedan ungefär treårsåldern, när ens kognitiva förmågor först visar sig och man blir varse världen omkring sig som något separat från en själv) har jag ägnat mig åt att dramatisera mitt eget liv. Antagligen har det varit ett sätt att se på det utifrån, för att i ett försök att förstå och bättre påverka mitt liv få ett logiskt grepp om det. Lönlöst förstås, eftersom livet bara kan förstås i efterskott, men måste levas i förskott. Men likafullt gör jag det. Har något särskilt upprivande, eller för den delen upphetsande hänt, kan jag bara inte låta bli att för mitt inre formulera, eller kanske snarare måla upp, det som ett kapitel i en bok, med miljöbeskrivninar och replikskiften som beskrivs med målande adjektiv. Eller som en scen i en film eller en teaterpjäs, med tydliga scen- och replikanvisningar för hur skådespelarna som spelar mig och människorna omkring mig ska föra sig för att bäst representera verkligheten så som den tedde sig när scenen utspelade sig.

2006: Archibald Enströms äventyr (ca 20 000 ord)
2007: Käpprätt åt helvete!
2008: Turgan och sexualmoralens väktare (6384 ord)
2009: Possesiva pronomen (arbetstitel)

Yes! Yes, yes, yes. That’s the only word I could possibly use to describe this situation! I’m free! I can finally escape. Years of planning, weeks of preparations, and now on this midwinter night I can flee! I’ve got my pack of food, the money I stole from orderly Matthews, and that comb. Have to have the comb, or else I’ll go stark raving mad! I pick up my things; fill my lonely bed with six pillows. Where did I get these pillows, you may ask? Well, I’d tell you if you’d just ask! Too bad you can’t. Any way, with all my things hanging from my back in a black backpack, and the decoy of the bed set in its moonlight rest, I crack open the window bars and toss the metal down from its oppressive height. No longer would these bars hinder me, the mistress of chaos, from my midwinter night escape.

Det blir bara värre.

2009 - Midwinter Night

Åh så roligt!

Väskan låg till höger i bagagestället. Den var till henne. Hon tog några skuttande steg och svängde med den när hon klev av tåget. Pendeln stannade vid plattform två. Människor på hemväg vällde ut efter henne men hon väntade och lät dem som hade mest bråttom gå först nerför trapporna. Väskan var en tung sportbag. Hennes blick passerade stationshuset och något hon såg där fick henne att rätta till remmen på axeln, sträcka på sig och se sig omkring. "Förbjudet beträda spårområdet." Den enda vägen från plattformen var under spåret. Hon gick nerför trappan.

2005: Fortfarande ingen titel (rather nice try)
2006: Prosaisk svit (big failure)
2009: Drömmar i november

Väldigt "first draft", me det här är det:

"Jag är hon du läste om i tidningen. Hon som försvann plötsligt, och aldrig blev återfunnen. Du kommer nog inte ihåg vad jag heter, kanske inte ens hur gammal jag var eller att jag inte log på fotot som de skickade in till tidningen. Kommer du ihåg vad de kallade mig? Jag fick inte behålla mitt namn, mitt alldagliga namn som alla andra hade. De skulle skilja mig från mängden, men med namnet blev jag anonym. Det blev mitt scen namn. Jag var Höst Flickan."

2008: Lucifer's Wings (no win)
2009: The Story Of Before

Scheiße vad bra alla är *feels da preassure*

En röst talade till honom. Den ville aldrig tystna och han kunde inte förmå sig att be den. Inte nu längre. Då blicken for över en övergiven mosse var det första den föll på en liten sjö. En väldigt liten sjö, inte mångt mycket större än den konstgjorda dammen som fanns i deras trädgård. Men det var en sjö, mor sa alltid åt honom att inte gå för nära sjön. Det måste vara den hon menade.

NaNo-'09
För varje gissel runtomkring dig
finns där en bot, eller så finns det ej.
Om den finns, sök tills du den når.
Finns den ej vänder du blott om och går.
-Mother Goose, fritt översatt

Hoho, här kommer något mer jordnära:

”-Lägg ifrån dig boken nu Joanna, och se lite glad ut! Första dagen på gymnasiet, ska det inte bli roligt?!” Mammas röst var obeskrivligt hurtig och positiv när hon tog boken ur mina händer och lade den på andra sidan bordet.
”- Jodå mamma... jag vill bara läsa klart kapitlet. Snälla?” Jag sträckte mig efter boken – Harry Potter och Dödsrelikerna – som jag redan läst hundra gånger samtidigt som jag tog en tugga av min ostfralla.

...det är alltså det första jag skrivit, men det kommer inte bli det slutgiltiga första stycket.

// Sjumilakliv - http://www.sjumilakliv.se

Mitt är väldigt kort!

Det var skamligt nog inte första gången jag vaknade i ett vilt främmande sovrum, men det var första gången som jag gjorde det fullt påklädd, och det var definitivt första gången som jag gjorde det med en revolver riktad mot pannbenet.

Well behaved characters rarely make history...

Åh, hög igenkänningsfaktor! På mig skulle det här absolut fungera som ett intresseväckande första stycke ;)

05' Te och Tv-Spel
06' Vi lämnar allt som går att lämna
07' Blogg-berättelse utan titel
08' Utan titel

felblossom: spännande :) Jag skulle vilja läsa fortsättningen... :P

Det var inte en mörk och stormig natt i en kuststad i ett land ockuperat av en ond härskare. Faktum var att det var ganska kyligt och friskt ute den morgonen, och landet Aldoras hade sällan varit mer fridfullt än det året. I den lilla byn Tallvara var de flesta på väg ut till åkrarna. Värdshusvärden Uri torkade av borden och hade frukost över elden. De få hantverkare som bodde i Tallvara hade varit uppe i flera timmar redan, och deras lärlingar och gesäller sprang ärenden och skötte för det mesta sina sysslor. I vanliga fall brukade Jart, läderhantverkaren och tillika köpmannen, redan vara i full gång med att pruta med en kund, eller tillverka nya seldon till en vägfarare med en trött häst, som var på väg till huvudstaden två dagsresor bort. Denna morgon var han emellertid inte i sin verkstad, vilket var ganska förklarligt. Hans hustru, Meta Tvätterskan, skulle föda deras första barn idag.

Oerhört oredigerat. Nåja. En mysbörjan ^^

2009 - The Fateless/Den Ödeslöse

Current mood: Unmotivated
Days without writing: 3
Days reaching 1667: 17/22

Inte helt nöjd, men det är ett okej utgångsläge :)

Kroppen var livlös och blek. Vid liv hade den varit en man i 40-årsåldern, med vitnande hår men i bra fysisk form. Nu låg han utslängd i Tantolunden som en del av allt skräp, omgiven av ölflaskor och hundbajs. Ögonen stirrade tomma mot Ringvägen, som i ett sista försök att få hjälp, men det var för sent. Det var flera timmar sedan han dog, någon gång under natten.

"Never judge a book by its movie." - J. W. Eagan

"People say that life is the thing, but I prefer reading." Logan Pearsall Smith

Det här första stycket kommer nog absolut att förändras.. nångång i framtiden. Skrivet ~01:50 med torkat blod i ansiktet och trötta fötter efter kvällens fest.

Dimman låg som ett tätt lock över staden, inneslöt den och dens dån som råmade ut över slätten där staden låg. I en annan tid hade stadsplaneraren tyckt att staden behövt ligga precis just där och med sin fyrkantiga fantasi fyllt den med fyrkantigt höga hus. Skjulstaden låg som en skyddande ring runt stadskärnan. Ett skydd effektivare än någon skyddsmur någonsin varit i historiens breda bok. Byggd över skjulstaden sträckte sig långa broar, vägbanor in i staden, men de var numera i stort sett övergivna till fördel för andra sorters fordon. Men de som bodde i staden tänkte föga på hur staden låg eller att skjulstaden på något sätt skulle vara något skydd. De tänkte på annat. På mat, på bostad, på sina jobb, på sina liv. Som är vanligt bland folk i gemen. Man ser inte livet för alla ögonblick.

Bobban Göranssons kladdiga händer i vit deg. Luften fylld av vetemjöl.10 minuter i 250 C. Fil är en nödvändighet, inte mjölk. Det minns han! Det blev en succé! Oväntat, men ändå väntat. Han hade hållt andan, det var länge sedan han bakade. Söt apelsinmarmelad, smält smör och lealös ost. Gruppen var tacksam. Det var en liten men trogen skara, den här terapigruppen.

Patricia Damant stirrade glatt på det som var framför hennes ögon. En relativt stor lokal i utkanten av det dimma London. Trots att det regnade ute och det var november så kunde hon inte låta bli att le. Trots att det var unket och att det luktade konstigt när hon låste upp dörrarna så kunde hon inte låta bli att le, för det skulle bli helt perfekt. Hennes egna lilla café som var bara hennes. Hon kunde knappt bärga sig tills invigningen.

Okej det suger. Det värsta är att det säkert bli Chic lit nu >-<

2008: The Timedemons Daughter (50K, WON)
2009: RThe new Benjamin

Stycke nummer ett:

"Vid det här laget har snön fallit över Umeå i över en vecka. Stora flingor, små flingor, snabbt fallande flingor, sakta dalande flingor, lapphandskar och flister konstant fallande från ovan. Oavbrutet. Plogbilarna har kört dagarna och nätterna igenom i vad som skulle visa sig vara ett lönlöst försök att hålla staden igång och levande. Ty staden och liven går alla mot sitt slut."

Usch så melodramatiskt... men kvantitet för kvalité, am I right? ;) ;D

Bra jobbat alla, förresten :)

"I wish the world would just stand still, if only for a moment. To let me breathe slowly with my eyes closed, so I can find myself and just be for a while – without hearing the ticking of a clock, without knowing that the Earth rotates every second of every day and that we are always moving. Without feeling the seasons change in the air I breathe and see it in the colours of the world."

Och nu måste jag vara klar för idag, för jag har en massa läxor. :(

2007 - The History of Snow.
2008 - Human Nature - Winner.
2009 - Work-In-Progress.

Då jag fortsätter på en gammal oavslutad historia, så är det inte första stycket på boken, men väl första stycket på årets nano:

Alla samlade i festhallen jublade och höjde sina glas. Putinskij tvivlade på att han någonsin kännt sig så tillfredställd. Lycklig, ja kanske. Han visste inte riktiggt vad lycka var för något, men han antog att det här kunde kvalificera. Sitt känsloliv var inte det han vanligen fokuserade mest på. Partyt fortsatte i oförminskad takt. Folk dansade, vilket var underhållande att titta på i den låga gravitation som centrifugen kunde åstadkomma, och drack och åt.

Här är min då:

Mannen stod ensam. Han var ensam med sin fysiska närvaro och han var ensam i sin övertygelse. Han var ensam om att känna till den. Det var inget han kunde sprida omkring sig, inte ens till de som stod honom närmast. Han kunde bara vara William Joss, borgmästare, demokrat, politiker, i det samhälle han fötts in i.

/Jennie

Kunde inte skriva igår natt och hann bara skriva runt 300 ord idag men ikväll så sätter jag igång igen :D

Mitt stycke:

It was an ordinary day, ordinary in the way in which normal people did their usual things in a common way. In other words, a typical day. The air was stiff with moist in the glooming hour of a Monday morning. Early risers and people with work looked out of their windows with forlorn expression on their faces. If anyone hoped that the summer was still not over, their hopes were quickly diminished on this morning. The sky looked grey and pale as the sun tried to get past the thick heavy clouds hanging about. A man put a hand over his mouth and stifled a yawn as he quickly grabbed his laptop bag and filing case from the table. The big yellow cup of tea was left and abandoned as he went to the window, looked out, sighed heavily and went back to his room to pick out his red scarf and put it around his neck. He turned off the lights, looked at his watch and quickly ran out of the door, his shoes making a clicking sound as he ran down the staircase. As he walked out of the front gate, he blurted out a whimpering sound at the coldness that wrapped around him. He shouldn't have been surprised but it gave him a quick shock in the morning. He looked around and saw a neighbouring old woman was walking with her brown Norwhich Terrier, the dog slowly padding behind her, older and more tired than her. She waved her hand after him and he smiled and waved back before quickly running to his dark blue BMW M3 that was standing there, it's shiny metal looking as if it has been misplaced in the wrong weather.

Det blev ganska långt men det oroar mig om sen :p Nu skriker mamma åt mig om att jag måste diska *suck*

2009: Lilies For A Ghost (tentative title)

Jag är en sån där Zokuto-clausare (alltså - jag fortsätter på något jag redan har börjat på; jag har visserligen bara skrivit 700 ord innan NaNo, men iallafall), så jag har tekniskt sätt två första stycken - ett som är det första i historien, och ett som är det första i november. Postar det förstnämnda, eftersom det är bättre, och inte bara pladder.

The Eagles unwound through scratchy speakers, the twinkling piano rhythm of Desperado drifting across the fluorescent-lit aisles of snack food, oil-filters and much-thumbed glossy magazines like the lazy soundtrack of somebody else's broken heart. Zach shifted his toothpick from one side of his mouth to the other, grinding it between his teeth and stared blankly at the newspaper headlines. Some celebrity whose movies he'd never seen had made another, someone had invented ten new ways to lose weight fast, somewhere a Middle Eastern city was burning.

NaNo 2009 - It's Raining In Chicago
Where chain-smoking, insomniac longhaul truckers meet out-of-work, lonely college-grads with no direction in life. With polaroids.

Här kommer mitt första stycke. (Det är en barnbok, riktad mot barn i lågstadieålder.)

Katja vaknade plötsligt av ett ovant ljud. Hon visste inte vad det var för ljud som väckt henne och hon var på väg att glida in i sömnen igen när hon hörde det igen. Ännu en lätt knackning på fönsterrutan fick henne att plötsligt bli klarvaken. Hon drog ängsligt upp täcket under hakan och stirrade i mörkret i riktning mot fönstret. Knackningen hördes igen. Svagt, svagt, som om någon bara trummade lätt med fingertopparna mot fönsterrutan. Katja tände sänglampan och stirrade mot fönstret igen. Knackningarna återkom. Nyfikenheten tog överhanden. Hon vek undan täcket och klättrade ned på golvet. Sakta och försiktigt smög hon fram mot fönstret. Hon gläntade på persiennen och spanade ut i mörkret.

Åh, det här låter typ helt average, men det får man väl ta och fixa till efter November, haha.

"The people on earth have always been fascinated about the space. Twinkling stars in the sky, planets far away, shooting stars and other galaxies. Eventually the humans went out there. People taking spacewalks, walking on the moon, walking on Mars... And always looking after life. What if there was another planet out there, just like earth? There was a group of people whose full time job was to find one. Sending out analyzing robots to different planets, trying to find water and life."

“We are all in the gutter, but some of us are looking at the stars.” -Oscar Wilde

I'm not quite sure how it all began, I don’t remember it. It was so blurry, I do remember the pain though, the strange strong itch that made me want to rip my skin off. That is something I will never forget. It started like just that, an itch, A mosquito-bite, you know what it’s like. Annoying never stopping itch that just seems to get worse the more you scratch and it probably does. I remember that, laying in bed one night, scratching at my side and feeling my nails sink into my skin. I remember stopping what I was doing and just staring.

Och där går vi in i lite blodigare detaljer så dom skippar vi, men jag gillar vad jag skriver med tanke på att jag hade ingen koll alls under kick-offen igår vad jag skulle skriva.

"Tomorrow may be hell, but today was a good writing day, and on the good writing days nothing else matters." - Neil Gaiman

Spännande att se alla första stycken och lite pinsamt att dela med sig av något oredigerat... Nåväl:

För det första måste jag poängtera att det inte är så här jag är. Jag är inte en sån som går på långpromenad med min granne när hans familj är bortrest. Skrattar och bubblar och köper sockervadd. Men framför allt är jag inte en sådan som hamnar i hans badkar efter avslutad promenad, som skålar i champagne endast iklädd ett smältande lager badskum. Fråga vem som helst: så gör jag helt enkelt inte.

It did not feel very strange at all, at least not at first. Liao Bei had expected a lot more when she crossed the luminous lines, a sense of revelation or the presence of the divine. Instead it was like stepping into a whirlwind or whirlpool, it tugged at her and she could not resist it's draw but for a moment. The sensation that came with the movement was strange but not spectacular. A brief chill through her body that raised the hair on her arms, a bright point of light that quickly expanded before her eyes and then: reality. It affirmed itself around her with a deafening crackle of mirrors shattering, all within the confinement of her skull. The world around her was silent, no sounds reached her ears – not the voices of her kin nor the sound of her own breath.

”Ah, men där är den ju!” avbröt Joakim samtalet och lyfte handen från ratten i riktning mot stuga som just kommit fram runt kröken. Det var en brun liten stuga som ägdes av Joakims farbror, som gänget fått låna över lovet. Joakim parkerade bilen på infarten varpå han och Tom hoppade ut i snön.
”Trevligt ställe” sa Tom. ”Lite långt att åka bara.”
”Ja. Kom och ta din stuff här borta” svarade Joakim från bagaget.
De båda lastade ur sina väskor och dumpade dem på varsin säng i det ena sovrummet. Tom fortsatte bära in maten och spelväskan medan Joakim rotade fram en extramadrass. Efter att ha lagt den på golvet i det andra rummet och slängt dit sängkläder gick han in till Tom i köket och sa: ”Så, när skulle de andra komma sa de?”
”Deras tåg skulle väl komma till Orsa vid tio eller nåt, så jag kör ner och hämtar dem om nån timma.”
”Äta nåt så länge?”
”Låter som en bra idé, jag blev rätt hungrig faktiskt.” De åt lite mackor.

Att försöka posta det här får mig att inse att jag måste presentera mina huvudpersoner lite grann. Eller, typ alls.
Kom på vid två inatt att det hade börjat, men orkade inte börja skriva, så det här skrevs för ett par timmar sedan efter att ha sovit 05-09 ungefär.

Den här kvällen skulle ett antal människor dö. Linda visste det redan när hon satte sig vid expeditionen. Det var bara väntat. Nattpasset på avdelningen innebar alltid ett antal dödsfall. Hon undrade varför så många äldre dör på natten? Det borde väl vara precis lika vanligt att dö under dagen, men av någon anledning var det på natten som de flesta checkade ut, trillade av pinn, somnade in. Kanske hade det sin egen naturliga förklaring. När kvällen och mörkret kom satte en livstid av prägling av att släppa taget in. Det var helt naturligt och det bekymrade inte Linda särskilt mycket.

Inte helt nöjd. Hur kan man får för sig att börja en roman med "duns"?

”Duns!”
Julia hör ljudet halvt sovande. Vad är klockan? Vad var det som lät? Hon sträcker på sig och vaknar till samtidigt som hon försöker bearbeta ljudet hon nyss hörde.
Det är ett gammalt ljud, ett ljud hon känner igen från barndomen. Julias rum låg precis vid hallen, och tidigt om mornarna vaknade hon ibland av tidningsbudet. Skramlet från brevinkastet och dunsen av en hoprullad tidning på den inte tillräckligt ljuddämpande dörrmattan. Det är det ljudet som väcker minnen. Det är det ljudet hon har vaknat av den här första morgonen i december.
Hon reser sig upp i sittande ställning. Hon försöker kisa i mörkret och tittar bort mot hallen, men kan naturligtvis inte se någonting alls. Varför skulle det låta sådär i brevinkastet hos Julia, hon som inte har haft någon morgontidning sedan hon flyttade hemifrån för flera månader sedan? En student kan inte anse sig ha råd med sådan lyx som nyheter i pappersform vid frukostbordet. Julia lyssnar på P3 istället.
Julia tassar på nakna fötter över det morgonkalla golvet. Hon tänder lampan i hallen. Där, mitt på dörrmattan, ligger ett kuvert. Ett brunt A5-kuvert. Istället för namn och adress eller ens ett frimärke står på framsidan bara en sak.

Lucka 1

NaNo'05: 9 Cirkus (winner)
NaNo'06: Bortom Vattenfallet (winner)
NaNo'07: Lejonhjärta - working title (yes, still)
NaNo'08: Lägga pussel (winner)
NaNo'09: Aros i svarta bokstäver

Christer Fuglesang satt ensam vid sitt köksbord. Det var en tidig vårmorgon, och de första solstrålarna letade sig in genom hans smutsiga fönsterruta. Utanför skramlade sopgubbarna med sina tunnor, fåglarna kvittrade och Fuglesang ville verkligen, verkligen inte gå ut. Utanför, där väntade den obehagliga verkligheten. Utanför skulle tiden gå sin gilla gång. Timma efter timma. Händelser skulle avlösa varandra, och tillsammans leda honom fram mot det oundvikliga. Dominobrickor. Fuglesang stirrade ner på sina morgon-kalaspuff-ringar som flöt runt i mjölken. Snart skulle de bli genomblöta, geggiga och förlora sin krispighet. Snart skulle det vara försent.

--Hm, jag börjar ångra att jag använt stackars Fuglesangs namn. Jag känner honom ju inte ens.
När jag skäms tillräckligt mycket lovar jag att byta ut det med 'Replace all' -knappen.
Förlåt Christer!

vänta lite nu, var det jag som sa det där?

Vad duktiga alla är:)

Här är mitt första stycke:

"“Baslägret kom!” Vinden rev sönder hennes ord, och desperat försökte hon få rösten att bära så att någon längre ner på berget skulle svara. Plötsligt sprakade det till i walkie-talkien.
”Jullan!” Rösten i andra änden var som en varm omfamning av igenkännande, Men Julia hörde också den tydliga desperationen och oron som genomsyrade den.
Hon skulle just svara när ännu en hemsk hostattack fick hennes kropp att skaka. Hon bad en tyst bön, säkert den tusende den senaste timmen, om att det inte var lungödem.
”Vad händer?” Skrek walkie-talkien ut.
”Lisa är död, och vi tror att Paul är det också. Det är ett helvete här uppe!”, väste Julia.
”Hur är det med dig?”
Rösten i walkie-talkien hade en något kortare ton. Julia visste att Nathalie var påverkad av de dåliga nyheterna, men det var inte läge att visa det nu.
”Det duger. Lite frostskador och en helvetes hosta!”
Lägligt nog sveptes hon iväg av ännu en våldsam attack. Slemmet hon fick upp spottade hon ut i snön bredvid.
”Det låter inte bra! Du måste se till att ta dig ner nu om det är lungödem!”
Nathalies röst skar sig när den kom till det sista, ödesdigra ordet.
”Och hur fan skulle det gå till?”
Det var hopplöshet snarare än irritation som färgade Julias röst. Hon visste att hon var tvungen att vänta ut stormen innan hon kunde fortsätta ner, och om det faktiskt var lungödem…
Hon kunde inte undvika att kasta en blick på Lisas livlösa kropp bredvid sig. Det var bara några timmar sedan hennes hosta hade börjat låta oroväckande, och nu började hon redan täckas av ett tunt lager av is.
Julia tvingade sig själv att titta bort.
Att dagen hade fått en katastrofal utgång var en underdrift. Sakta började Julias tankar vandra tillbaka genom veckorna, månaderna och åren, ända till dagen då allt började…"

I am not the only one with *high* ambitions...

One of the fringe benefits of being a lycanthrope – and there were a few, despite popular opinion – was that you didn’t need a lot of sleep. It seemed as though you automatically picked up the sleeping habits of your alternate shape; since his change, Lucius could go on for days with only occasional catnaps. At the same time, this was a drawback. You suddenly had a lot of hours you had to do something with. Tonight, Lucius had spent them practicing sharpshooting in his basement, but this had been brought to an end by his landlady, who had gotten it into her head that the neighbors disapproved of the sound of gunshots in the middle of the night. Lucius had aborted his practicing, not so much because he agreed with her, but rather because the sight of Mrs. Kossoy in a dressing gown and nightcap was not a sight for the fainthearted, and agreeing to her demands seemed to be the quickest way to get rid of her.