Excerpt: Ett år senare

Vi avger vårt löfte. För att Sigyn har en förkärlek för allt rituellt och för att Eira först himlar med ögonen med sedan säger att vad fan, om vi nu ändå ska göra det här kan vi lika gärna göra det på riktigt, är det inte så mycket ett löfte som en bindande ed. Och när Arvid ritar runorna på bordet och uttalar orden, och det skimrande silverblå ljuset kastar jagar bort alla skuggor från våra ansikten är det inte längre någon som kan låtsas att det bara är en lek.

Till och med Eira ser lite skärrad ut och den enda orsaken till att jag inte säger vad var det jag sa är för att jag faktiskt inte sade någonting om just det här. Men Sigyns ord, Arvid glömmer inte, ekar i mitt huvud och jag känner skräcken som en knut i magen och en skarp smak av metall djupt i munnen.

Jag önskar jag hade sagt nej.

Runorna bleknar bort och försvinner och vi sitter tysta runt bordet med osäkerheten som en sjätte person i rummet. Ingen vet riktigt vad som ska hända nu och ingen vill vara den första att fråga.

“Så,” säger Sigyn efter en lång stund. “Vem vill börja?”

Vi tittar på henne. Hon tittar på oss. Hon är den enda som ser riktigt lugn ut, och varför inte? Det här är vad hon ville, och till skillnad från oss har hon inget att dölja och inget att skämmas över. Det senaste året har varit en enda lång framgångssaga för henne, en seger efter en annan.

Precis när jag ska till att säga att det inte är mer än rätt att hon är först ut, trots allt är det här hennes idiotiska infall, så harklar Särla sig.

“Jag börjar.” Hon talar så tyst att jag märker att jag håller andan för att bättre höra vad hon säger. Hon höjer nästan skyggt blicken och ser på Sigyn som om hon söker efter stöd. “Jag... vill få det gjort.”