Excerpt:

Långsamt reste han sig upp från där han satt och skakade av sina vingar. De skimrade lätt i månljuset och snart var han upp i luften. Han flög inte så högt över marken. Det var något som han inte vågade. Han hade hört vad som hände med de Seyours som flög för högt. De kom aldrig tillbaka ner.

< - - - - >

”Mortian,” ropade någon plötsligt till honom och han stannade upp och sökte efter vem som ropat och snart fann en Seyours flygande mot honom.
”Skynda sig,” sade Teriak när den kom fram. ”Solen går snart upp och du måste snabbt ner i dit hål.”

< - - - - >

låg tätt när han flög iväg och han visste inte riktigt vart han skulle. Han kunde inte känna någon av de andre feerna utan. Varför inte? Hade han vart så tidig denna dag eller var det något annat. Det var alltid någon som var ute när han gick ut. Hade han vaknat så pass tidigt att ingen annan var ute? Men det var konstigt. Det var alltid någon ute när han väl hade kommit ut och han brukade inte vara bland de sista heller. De var ju de som väntade vid dörren när de kände att solen var på väg ner. Han hade ju inte känt det men nu undrade han vad som pågick. Vart var alla de andra? Vad var det som pågick. Han kunde inte förklara vad som hände och han kände sig osäker och ensam. Långsamt flög han bort mot en av sina vänner hål för att se vad som höll honom kvar. Varför var i Teraik ute och väntade på honom som han alltid hade gjort. Något letade sig långsamt ner för hans ryggrad och han kände hur han anande att något var på tok. Han visste inte hur han skulle förklara det men det var något som var fel med skogen. Den var tystare än normalt och något hindrade honom från att ta reda på varför det var på det viset. Han flög snabbare till Teraiks hål för att få någon att prata med. För att se att någon annan fanns där.
Synen som träffade honom när han såg sin väns hål fick honom att stanna upp för en sekund innan han snabbt vände om och flög åt motsatt riktigt.

< - - - - >

Tårar letade sig ner för hans kinder. Han var nu ensam kvar och ingen skulle kunna trösta honom. Hela natten satt han och stirrade på den stängda dörren. Tårar letade sig ner för hans kinder och han gjorde inget för att stoppa dem. Varför var han ensam kvar?

< - - - - >

Långsamt reste han sig upp och drog sig bort mot dörren. Han kände hur solen började gå ner. Och snart skulle han försöka ta sig ut och få någon form av plan över vad han skulle göra. Solen gick ner och han hörde hur låset på hans dörr öppnade sig. Långsamt flög han ut i natten. Han kunde höra samma ljud som natten innan. Det vill säga inga. Han flög från trasiga hål till trasiga hål för att få någon form av idé över vad hans nästa steg skulle vara. Skulle han på något sätt lämna skogen eller skulle han vänta. Personen som var efter honom skulle antagligen snart vara i kapp honom. Han kände det på sig. Det fanns ingen möjlighet att finnas kvar allt för länge i skogen men han kunde samtidigt inte lämna det än. Det var som om han väntade på något.

< - - - - >

Det västa var att han inte visste vad som skedde om han gick ut i solsken. De hade aldrig talat om det för honom och han önskade nu att de hade det. Det var något man fick reda på när man var 16 år gammal vilket han inte var. Han suckade lätt. Hade det inte vart bättre om man fått reda på det tidigare? Eller det kanske fanns en anledning men han skulle inte veta den.

< - - - - >

Himlen började långsamt skifta färg medan han flög vidare i sitt sökande efter ett hål. Fortare och fortare flög han ihop om att han skulle hitta något även om hoppet nu var väldigt litet. Ljusare och ljusare blev himlen för var sekund som gick och Mortiar blev mer och mer orolig över vad han skulle göra.
”Låt aldrig solens strålar träffa dig.”
Han hörde hans mammas röst säga det till honom även nu. Paniken kom närmare och närmare. Snart skulle solen stiga upp över horisonten och om han inte hitta någonstans att gömma sig skulle solens stålar träffa honom. Knappt hade tanken hunnit lämna hans hjärna innan han kände det. Den första solstrålen träffade honom rätt i ryggen och spred sig sedan över hela ryggen. Stunden senare omringades han av ett vitt ljus. Det var det sista han såg innan hans tankar lade av.

< - - - - >

”Det är så lätt som du gör det till,” sade närvaron igen. ”Det finns alltid en väg ut. Det gäller bara att hitta den. Sök inom dig själv och du kommer att finna att du inte är så fast som du tror.”