Excerpt: För varje gissel

För varje gissel runt omkring dig,
finns där en bot, eller så finns det ej.
Om den finns, sök tills du den når
Finns den ej vänder du blott om och går.
For every evil – Mother Goose

Prolog

En röst talade till honom. Den ville aldrig tystna och han kunde inte förmå sig att be den. Inte nu längre. Då blicken for över en övergiven mosse var det första den föll på en liten sjö. En väldigt liten sjö, inte mångt mycket större än den konstgjorda dammen som fanns i deras trädgård. Men det var en sjö, mor sa alltid åt honom att inte gå för nära sjön. Det måste vara den hon menade.
"Han tycker inte om dig."
Pojken rykte till vid rösten. Det var inte samma som han brukade höra i sitt eget huvud. Nej, det här var en flickas röst. En flicka som han kände så väl igen. Då han vände sig om såg han henne. Hon stod på den lilla kullen som avskärmade skogspartiet ifrån deras hus. Det var en herrgård, en av de största och finaste i hela Värmland. Han var noga med det, att påpeka just hur stor och fin den var.
"Vem då?" Men han visste mycket väl vem hon talade om och det gjorde så ont att höra. Det var inte det att han ville vara omtyckt av just honom men det gjorde ont att inte vara omtyckt av alla. Att inte vara i centrum av allas uppmärksamhet och hjärta.
Flickan svarade inte. Istället gick hon närmare och lade en hand över pojkens, hennes älskade lillebrors, axel. Fingrarna, som inte var mycket större än hans, grep försiktigt om den lilla axeln. Under höstjackan tycktes det omöjligt att han kunde vara så liten, men hon visste. Hon hade sett honom när han badade.
"Vänta! Vänta då! Mamma har sagt att ni inte får springa iväg ensamma!"
"Vi är inte ensamma, vi är ju tillsammans." Flickan blängde mot den guldlockige pojken som kom springande uppför kullen.
Han var mindre än dem båda, och kinderna var rosiga av ansträngning. Egentligen skulle han inte springa, han fick inte. Läpparna på den större pojken särades för att påpeka detta men intet ljud kom över dem. Återigen kände han en varm andedräkt mot kinden, samma som hade viskat till honom alldeles nyss.
"Han tycker inte om dig. Det har han aldrig gjort. Han vill göra dig illa. Du borde slå honom. Han är elak."
"Vad står ni och viskar om? Det är fult att viska." Deras lillebror hade nu kommit ända fram till dem och pustade ut. Han hade varit sjuk och sängliggandes hela sommaren, något som fått hela familjen, hela byn, att oroa sig.
"Det var inget." Återigen var det flickan som svarade samtidigt som den äldre av pojkarna vände sig om. Han ville se på sin lillebror, se om det verkligen fanns så mycket ont inom honom. Det kunde det inte finna. Inte i de stora, mörkt blå ögonen som alltid såg upp till honom. Som alltid såg på honom med sådan värme och beundran.
Hjärtat hoppade till i bröstet. Den där blicken... Var det verkligen värme? Var det inte ett spår av hån, av överlägenhet? Han kisade lite och tyckte ig se det tydligare nu. Hon hade rätt. Hans kära syster måste ha haft rätt. Återigen kände han handen på axeln som tryckte hårdare nu.
"Det har kommit grodyngel i dammen." Han hörde sig själv säga det innan han ens tänkt tanken. Grodyngel. I september. Men inte ens den andre pojkens frågande blick fick honom att vika.
"Nähä!"
"Jo. Och vi ska visa dig." Flickan släppte hans axel för att istället sträcka fram handen till den yngste.
Efter en kort stunds tvekan tog han tag i den och hon började gå, med honom intill sig. Själv stod han kvar och betraktade dem med ett visst mått av avundsjuka i blicken. Han var osäker på vem det var han var avundsjuk på, henne eller honom. Vem var det som han själv ville hålla i handen?
Hans båda syskon hade nått fram till det lilla vattendraget innan han själv började gå. Stegen kändes tunga, som om han gick i dy, vilket han, då han såg ner, insåg att han också gjorde. Han fortsatte ändå att gå och så snart han var framme vid dem drog flickan ner pojken på huk.
"Titta! Kan du se dem? Där!"
Den yngste pojken såg sig ivrigt omkring, men kunde snart konstatera att där inte alls fanns några grodyngel, bara lite sjögräs och några vasstrån som fallit ner i vattnet från ruggarna en bit bort. Det måste ha flutit till dem, istället för den lilla ån som sjön utmynnade i. Nej... det kunde inte stämma. Det gick väl ändå inte? Att någonting kunde flyta mot strömmen.
"Du måste böja dig ner, luta dig närmare." Hon såg mot honom nu, inte deras bror som lutade sig fram mot vattnet. "Du också. Du vill väl se grodynglen?"
'Ja,' viskade en röst inom honom. 'Du vill ju se grodynglen. Det fanns ju knappt några i somras och... du vill ju se grodynglen.'
Tyst satte han sig på knä på andra sidan den yngre pojken. Det fanns inga grodyngel där. Han visste det likväl som hon, och han började förstå vad hon ville. Det var inte samma sak som han, men han bestämde inte. Det var rösten som bestämde, rösten inom honom. Den röst som hela tiden manade på honom att fortsätta göra som hon sa. Det var ju det han ville, göra som hon sa.
'Han är i vägen' Rösten kom så plötsligt nu att han ryckte till, drog sig undan från vattnet, och ifrån de andra två. Han ville inte vara i närheten av dem längre, rädd för vad som skulle hända. Rädd för vad hans själv skulle kunna komma att göra. Men han behövde inte vara rädd. Det var inte hans ansvar.
Rösten fortsatte att viska i hans huvud, samtidigt som den långsamt förändrades, blev till hennes röst.
"Nu. Gör det nu!"
Vad som egentligen hade viskats innan det där mindes han inte. Han mindes inte heller hur han hade kommit på knä igen efter att ha fallit på baken då han skrämts av den plötsliga rösten. Det enda han till sist mindes, det enda han var medveten om var nuet. Ett nu i vilket hans händer låg om den yngre pojkens hals.
Blicken var tom då den mötte de blå ögonen under vattnets skimrande yta. Det var vackert, de var vackra. Han var vacker. Särskilt såhär. Tyst och inte alls i vägen. Han var i centrum, och det var väl vad han alltid hade velat? I centrum för allas uppmärksamhet. Ingen skulle glömma honom nu.
Ett par små armar fäktade förtvivlat för att komma upp över vattenytan, men han lät dem inte. Istället tryckte han hårdare, båda om halsen och nedåt. Han skulle inte låta det vackra förstöras och återgå till det normala, det som han hatade.
Bredvid honom hejade hon på. Hon skrattade, sa att han var duktig, att han var den hon älskade mest. Hon lät så lycklig och då den yngre pojken slutade att kämpa spred sig ett litet leende på hans läppar. Det var inte så svårt egentligen, det var inte svårt alls. Han gjorde bara det hon ville och han gjorde det rätt. Han måste ha gjort det rätt, ty då han till sist släppte taget, reste sig och sparkade ut kroppen i vattnet så reste även hon på sig, kastade sig om hans hals och kysste honom.
Kroppen av den lille pojken gled långsamt allt längre ut i det mörka och började snart sjunka. Snart såg han bara en blond tofs, likt sjögräset, sticka upp över vattenytan. Snart var allt borta. Men inte för evigt. Ingenting är borta för evigt, och han skulle komma tillbaka. Han skulle inte låta honom försvinna för evigt.