Excerpt: Vävarna

Men när jag stod där, utanför kontrollrummet, med håret uppsatt i en prydlig hästsvans och den för ändamålet inköpta ljusgröna jumpern under min vita rock, kände jag hur något inom mig liksom gav upp. Det var en tung suck av ålder och trötthet och sedan tyst. Då kände jag hur vad det än var som definierade mitt "jag" plötsligt inte orkade längre. Det får räcka nu, jag vill inte mer. Som om den behövde någon sorts fast tillvaro. Jag hade uppenbarligen inte hittat rätt än, jag visste inte vad jag ville bli. Så kanske var mitt liv inte ett som skulle domineras av min yrkesroll. Mitt liv var kanske ett sådant som kunde rättfärdigas av andra saker än mitt levebröd. När folk på framtidens cocktailpartyn skulle fråga "vad är du då?" eller "och vad sysslar du med?" skulle mina ögon glittra till lite. Jag skulle le mitt leende och låta min själ tala genom det. Jag skulle svara dem "jag? Jag är en skapare av vackra stunder" eller "vagabond" eller "rebell" eller "evigheten" eller "vad som än faller mig in". Jag skulle vara en sådan där odräglig hippietyp som man bara ville slå på käften.